Snart hem

Väntar på att timmarna ska rusa iväg så klockan blir 18.30 imorgon. För då tar tåget mig hem, hem till kära Kokkola. Gissa om jag är lite nöjd som orkat vara här i tre, TRE hela veckor. Nästan rekord!

Ungefär såhär glad är jag.

söndagslugnet

Älskar lugna söndagar, utan stress och utan tågresor. Hade riktigt beslutsångest om jag skulle lämna i Helsingfors eller hoppa på tåget hem med Sara igår. Bestämde mig hur som helst för att stanna i huvudstaden. Vilket kändes som det dummaste valet jag gjort igår kväll men som idag känns förvånansvärt skönt. Älskar att få äta morgonmål och dricka mitt morgonkaffe i två timmar om jag så vill. En skön promenad i fint väder med fina Josefin gjorde dagen ännu bättre. Nu väntar jag på att få  åka till Pasila för att krama min milikille i en halv timme före han byter tåg till Dragsvik. Vad gör man inte när saknaden är enorm?

Hade Sara på besök från torsdag till lördag. Alltid lika roligt med besök och alltid lika roligt att få umgås med den bästaste av bästa systrar. Fastän vi inte hade så mycket tid så hann vi med mycket. Vi besökte Vanda och åt god mat och hohtogolfade. På fredag kväll var vi också på Melissa Horn konsert som jag fick till julklapp av syster. Melissa var fenomenal och så bra live. 

Nu ska jag forsätta njuta av söndagens lugn och kanske ta tag i lite skolarbeten. 

Här lite dåliga telefonkvalitet bilder från den senaste tiden.

Väntar ivrigt på Melissa.

Hohtogolfar (jag tror bollen for förbi)

Mera hohtogolf och lysande tröja.

Fantastiska Melissa.

La famiglia burgare.

Snäll lillasyster som jag är så bakade jag bröd.

I skolan har vi bland annat lärt oss träning för personer med ryggproblem.

Lite selfies.

En kväll var jag också till brigaden på besök.

tacksamhet

Idag är en dag då jag är tacksam.Tacksam för det liv jag har fått. Visst livet kan ibland vara en berg-och dalbana och ibland får man vara ledsen och tycka att saker och ting är jobbigt, för ibland är det faktiskt ganska jobbigt. Men motgångar och svårigheter stärker tror jag. Jag har också konstaterat att livet här i huvudstaden är ju nog inte så pjåkigt trots allt. Jag får ju trots allt studera det jag brinner för och har fått fantastiskt fina vänner. Längtar hem till Kokkola gör jag nog ändå ganska ofta. Men ibland brukar jag se det från en annan synvinkel, och tänka hur fantastisk det är att man tycker om människorna där hemma så mycket så man bara längtar hem. Och dessutom veta att mamma och pappa alltid tar emot en med öppna armar när man vill komma hem.

Igår kväll fick jag umgås, uppmuntras och dela livet med härliga systrar i Kristus. Sånt som bygger upp och ger en energi för resten av veckan. På torsdag kommer Sara hit huvudstaden, ska ha syster-kvalitetstid och göra Helsingfors farligt i några dagar. Kan knappt vänta!

Är också så galet tacksam för att få dela med-och motgångar med denna bästa vän och pojkvän. Honom saknar jag lite extra nu.

Bekymra dig inte-var glad

Favoritboken är nog ''Att hålla tron vid liv, 101 enkla råd. Tänkte dela med mig av ett avsnitt i boken som i alla fall jag och säkert en del andra också behöver få en påminnelse om nu som då. Det handlar om bekymmer.

Det är förvånansvärt hur oro kan få oss att sänka blicken och förlora kontakten med Gud. Och det finns mycket av det jordiska att oroa sig för: ekonomin, barnen, arbetet, framtiden, terrorismen. Men att oroa sig hjälper inte.
Sådana gånger måste du ta ett steg tillbaka. Det är viktigt att du kommer ihåg att du är evigt älskad av en allsmäktig Gud. Överlämna så dina bekymmer till honom i bön och låt dem vara kvar där. Om du tycker det är svårt, tänk på att du har överlåtit din oro på honom som skapade stjärnorna och satte planeterna i rörelse, honom som skapade både himmel och jord. Det är ingen sak för honom att ta hand om dina problem, och han vill gärna göra det. Lita på honom, och du ska få uppleva att din tro växer när han visar dig hur pålitlig han är.

Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Matt. 6:27

Tåg och sånt.

Vr är sig likt. Första tåget inställt och andra 30min försenat. Nåväl nu är jag på tåget och här har jag hunnit blöda några liter näsblod. Såg ut som om jag blivit våldsamt misshandlad före jag hittat papper i detta tåg. Restaurangpersonalen var hur som helst väldigt hjälpsamma och gav mig vatten och papper. Har också hunnit prata så värdelös finska med konduktören så han knappt förstod vad jag sa. Tyckte säkert så synd om mig så han vågade inte fråga efter studiekortet.

Hur som helst så är jag påväg tillbaka till huvudstaden med blandade känslor. Trivs ganska bra där nu men alltid lika tråkigt att säga adjö åt min rekryt. Satsar hur som helst på att åka och hälsa på honom ibland när jag nu ändå bor så pass nära.
Helgen har annars varit väldigt kort i och med att jag kom först elva tiden på fredag kväll. Men oj vad jag har njutit av dagarna där hemma. Nu är det tre veckor före jag åker hem, men säkert ska det också gå fintfint.

prickigt

Förresten, har jag nämnt om min kärlek till den här Marimekko serien? Om inte så kan jag bara säga att jag äääälskar den. Vill äta och dricka mest hela tiden för man blir ju bara så glad av dem. Så det om det!

Hänt sen sist

Vad har jag gjort sen sist då? 

Jo jag har:

-Använt vänstra hjärnhalvan och lärt mig en del om ländryggen och om stresshantering

-Dragit MS-jumppa på (hör och häpna) finska (!!)

-Druckit för mycket kaffe

-Gått på solskenspromenader

-Tagit tupplurer

-Börjat i härlig tjejgrupp

-Väntat till fredag

Så jag lever, njuter och saknar lite. 

 

Såhär fint var det vid Arabiastranden igår. Kunde inte annat än njuta fastän kinderna nästan förfrös sig.